Idag har varit både en produktiv och jobbig dag för mig. Med tanke på att jag hoppade av min kurs kände jag att det skulle innebära lite pengakris. Därför har jag nu hamnat inom kategorin "arbetslös som lever på socialbidrag". Känns väl sisådär. Å andra sidan ska AMS och Socialen finnas där som stöd för de som vill ut på arbetsmarknaden. Förhoppningsvis behöver jag inte leva på socialbidrag allt för länge. Antingen till höst om jag kommer in på utbildningen som jag vill gå på. Eller så får jag jobba extra på nåt av alla jobb som jag har sökt. För jaja, absolut, här ska vi vara aktiv arbetslös!

Så det har inneburit en hel del prat med okända människor. Jag vet inte om så många förstår hur jobbigt jag tycker att det är att gå fram och prata med någon som jag inte känner. Det tar emot och känns urjobbigt. Först prata i telefon, sen videosamtal, gå in till butiker och dela ut CV. Otroligt jobbigt.

Min syster förstod det inte heller, hur svårt jag tycker det är, förrän jag - innan jag ens började gå och dela ut CV - stod med tårar i ögonen och hyperventilerade. Men efter att jag fick fälla ett par tårar, äta upp några känslor genom mat och samlat tillräckligt med mod, gick det rätt så galant. Är rätt stolt över mig själv, även fast det kanske är nåt så lamt som att sälja in sig själv i arbetsmarknaden. 

Ibland händer det att man blir sådär snorledsna helt från ingenstans. Kanske har man gått runt ett bra tag och hållit in på alla sorgsna känslor, så händer det nåt och tårarna börjar rinna ur kontroll. Och dessutom snoret.

Ibland händer det att jag blir sådär bubbligt glad från ingenstans. Det är något inombords som känns så himla tillfredsställd och jag vill bara skratta. Åt vad, vet jag inte, men ut måste det. Därför kan jag emellanåt känna mig som ett freak när jag ställer mig och börjar gapskratta. Speciellt när människor frågar vad som är så roligt och jag inte vet svaret. Livet? Omgivningen? Allt? Ingenting?

Skönt känns det i alla fall att ha såna dagar. Både snor- och bubbeldagar. Sätter balans på livet ändå, eller vad säger ni?

   

Jag har alltid tänkt att jag är född till att leva i en pessimistisk anda. Att jag lever för att hitta problem i allt. Ett negativt perspektiv. Men under de tre senaste veckorna, har jag mått bra. Kanske inte helt perfekt, det är bara jobbigt, men i grund och botten bra. Genom hela livet möter vi både små och stora hinder. De små kanske egentligen är de största. Som att det gör inte lika ont att få ett djupare sår, som att skära sig på ett papper. Det är papperssåren som svider till och som känns mest. Därför kan det göra jävligt ont att skära sig på en fem centimeters pappersark. Det är det såret som läker mest saktast, syns mest och som lämnar ett mest irriterande läkning.

Möjligt att de såren lämnar ärr men vår hud har en väldigt fin läkningsprocess, så med tiden kanske de försvinner helt. Jobbigt dock om man tror att man aldrig ska få se såret en gång till, men så skrapas skorpan upp igen och man måste tvinga gå igenom allt om igen. Varje dag. Hela tiden.

Kanske borde jag ta pappersarket och strimla ner det i små, små bitar. Lägga det i bensin och tända eld. Fast det skulle kallas för mord och jag är för world peace. 

Funderar starkt på om jag ska börja blogga här istället på min andra. Finns ett par läsare på den andra som jag absolut inte har lust att dela mina tankar, känslor och min vardag med. Kanske det här skulle vara en fräsch början på nåt nytt.

Jag är en bekväm människa av mig, men jag måste förnya mig hela tiden ändå. Uppdatera så att säga. Den andra bloggen har funnits ett par år nu. Kanske är dags att släppa taget. Gå vidare från allt det gamla, trots att det är roligt att blicka tillbaka emellanåt.

Ja, vi får se hur jag gör. Kanske, helt plötsligt, blir olat av mig och orkar driva båda men nä, så långt ska vi nog inte våga tänka    

Som små, blodtörstiga parasiter har de satt sig fast på mitt psykiska välbefinnande. Små, irriterande snorungar. Äter upp min mat, lämnar disk, kastar inte sopor, ligger och slöar framför soffan. Jag vill inte ha dem här. Jag klarar inte av dem.

Om man kikar igenom mina inlägg, kan man tro att jag är en väldigt nedstämd typ, men jag är inte det - egentligen. Det är bara känslor och tankar som måste ut. Jag är glad. Jag ler mycket. Skrattar. Tycker att livet är roligt. Men när går runt och bär på stora bördor, och är omringad av människor som försöker slita sönder ens lycka i bitar, måste man ibland bara få skaka loss sig allt.

Någonstans.

Mitt fall blev här.

Här är jag anonym. Här är det ingen som känner mig. Här kan ingen missförstå som kan ge stora konsekvenser där ute i verkligheten. 

Jag hatar honom.

Jag hatar honom.

Jag. Hatar. Honom.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Med varenda liten fiber i min kropp. Allt har du gjort. Allt du har sagt. Alla dina sviniga val. Ditt äckliga egocentriska och manipulativa personlighet. Ditt sätt att gå. Prata. Vara. Ditt skratt. Leende. Ögon. Hela din närvaro.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Det svåra är inte att att våga älska en annan individ. Det svåra är att erkänna att du hatar någon som du en gång i tiden älskat. Som en gång haft en positivt inverkan på dig. Som du en gång sett upp till. Som du försvarat. Som du trott på. Som du alltid velat ha i ditt liv.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Men inte längre. Inte nu. I år ska jag försöka förändra. Stänga ut dig från mitt liv. Du ska inte få vara en del av det längre. Som en cancersvulst har du varit. Och nu är jag stark nog att skära bort dig. Oavsett hur ont det än gör. För jag vill inte känna så här för en annan individ, men vissa känslor kan jag bara inte välja bort. Du har förstört så mycket under mitt liv. Jag har givetvis fått mycket positiva egenskaper av det, men nu är det nog. Din, lilla lyckosugare.

Och helt ärligt tycker jag att jag är värd mer än att ha dig i mitt liv.

För ungefär två veckor sen fick jag höra:

- Du kommer att dö ensam. Du kommer aldrig att hitta någon, för att ingen tycker om dig.

Sagt av en person jag tycker mindre om men som har haft en stor inverkan på mitt liv och jag vet att jag inte borde ta åt mig av det denne sa, men jag gjorde det. Det är lagt en prägel på mitt humör sedan dess. För det är min svaga punkt. Människor tror att jag inte tar åt mig så mycket av det som sägs, att jag tar allting lätt och låter alla tycka som de vill. Men även jag har känsliga punkter. Och rädslan av att aldrig hitta någon som tycker om mig för den jag är, är stor.

För några år sedan fick jag höra samma sak. Dock var denna person någon som jag tyckte väldigt mycket om. Som jag lätt skulle kunna ha gett mitt hjärta i dess händer. Fast där var det mer att jag var den mest sorgligaste och patetiska människa som denne hade stött på, och att ingen tycker om dig.

Efter det blev jag mer reserverad än vad jag redan var. Drog mig undan. Svårt att prata med nya människor. Svårt att lita. Rädd för att bli sårad. Att få höra samma sak igen när jag försöker förbättra mig och försöker bli mer framåt, är tufft. Extremt jobbigt faktiskt.

Och jag försöker vara stark. Försöker bearbeta. Försöker att inte låta orden printas in. Försöker att tänka på allt lyckligt och fint och vackert. Men det är svårt. För längst inom mig känns det som en sanning, det som de sa. I'm a freaking monster.

För någon dag sedan såg jag en video på en så vacker flicka att hennes skönhet brände en i ögonen. Genom hela videon visade hon upp papperslappar som hon skrivit på, med korta meningar. Det började med ett "I look happy, don't I?", och hon log ett stort och vackert leende. Och fortsatte med ett "I'm not."

Genom ett par minuter fick vi, som sett videon, höra (eller kanske läsa är ett bättre då hon faktiskt inte pratade) hennes historia. Hur hon från sjunde klass blivit kallad för, bland annat, ful, äcklig och hora. Att det finns fler människor som hatar henne, än antalet som tycker om henne. Och jag kunde se sorgen i ögonen. Och jag ville bara hoppa in genom datorskärmen och ge henne en kram, smeka henne på ryggen och säga att du, det kan bli bättre om du orkar vänta ett tag till.

Jag blir alltid så enormt ledsen när jag får höra människor gå igenom sånt här. Vad de får höra av människor dagligen. Att de känner sig ensamma. Besvärliga. Och till ingen nytta alls. Jag ville vara där för dem. Ge dem en värmande hand och säga att jag finns där, oavsett. Jag har erbjudit min hjälp, man måste våga gör det till de som inte vågar fråga efter den. Vill visa dem att även om jag inte förstår vad de går igenom, finns jag där med ett lyssnade öra och en tröstande axel.

Ord sårar. Alla vet om det. Alla har varit om det. Så varför utsätta någon annan för en sån enorm smärta i hjärtat? Man bör vara ärlig, men att säga allt som ligger och pyr inom en är faktiskt inte nödvändigt. Inte när det sårar en medmänniska.

Tre dagar efter att den här tjejen gjort sin video tog hon sitt liv. Hon är inte den första som gjort det på grund av mobbning, och tragiskt nog är hon inte den sista.

Så vad kan vi göra för att förhindra såna här tragiska tragedier? Ja, man kan ju börja med att inte fan vara dum.