Alla har vi våra revir, eller hur? Ni vet, det där området som vi tycker att vi är riktigt bra inom. Så kommer det någon som är sjukt jävla bra på det som har varit vår alldeles egna grej, och helt plötsligt är vårt revir hotad. 

I såna situationer brukar mitt självförtroende sjunka något rejält. När jag plötsligt blir helt mellanmjölksvensk av mig. Ingenting duger. Ingenting är bra. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, resultatet blir alltid grönmjölk.

Det var ungefär ett sådant inlägg jag tänkte skriva tidigare imorse, men medan jag satt och nötade sönder den här reflektion/tanken/känslan slog det mig att bara för att någon är duktig inom "mitt" område betyder det inte nödvändigtvis att jag är sämre. Det ena utesluter inte det andra. Eller hur? Ni är säkerligen klipska nog för att redan har kommit underfund med detta, men ibland är jag verkligen seg av mig.

Och egentligen, vad spelar det för någon roll om det kommer någon som är sjukt mycket bättre än vad jag är på något? Älskar jag fortfarande det jag gör har det ingen betydelse. Just as long as you have the heart.