Jag hatar honom.

Jag hatar honom.

Jag. Hatar. Honom.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Med varenda liten fiber i min kropp. Allt har du gjort. Allt du har sagt. Alla dina sviniga val. Ditt äckliga egocentriska och manipulativa personlighet. Ditt sätt att gå. Prata. Vara. Ditt skratt. Leende. Ögon. Hela din närvaro.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Det svåra är inte att att våga älska en annan individ. Det svåra är att erkänna att du hatar någon som du en gång i tiden älskat. Som en gång haft en positivt inverkan på dig. Som du en gång sett upp till. Som du försvarat. Som du trott på. Som du alltid velat ha i ditt liv.

Jag hatar honom så mycket att jag blir äcklad av mig själv.

Men inte längre. Inte nu. I år ska jag försöka förändra. Stänga ut dig från mitt liv. Du ska inte få vara en del av det längre. Som en cancersvulst har du varit. Och nu är jag stark nog att skära bort dig. Oavsett hur ont det än gör. För jag vill inte känna så här för en annan individ, men vissa känslor kan jag bara inte välja bort. Du har förstört så mycket under mitt liv. Jag har givetvis fått mycket positiva egenskaper av det, men nu är det nog. Din, lilla lyckosugare.

Och helt ärligt tycker jag att jag är värd mer än att ha dig i mitt liv.