Ibland händer det att man blir sådär snorledsna helt från ingenstans. Kanske har man gått runt ett bra tag och hållit in på alla sorgsna känslor, så händer det nåt och tårarna börjar rinna ur kontroll. Och dessutom snoret.

Ibland händer det att jag blir sådär bubbligt glad från ingenstans. Det är något inombords som känns så himla tillfredsställd och jag vill bara skratta. Åt vad, vet jag inte, men ut måste det. Därför kan jag emellanåt känna mig som ett freak när jag ställer mig och börjar gapskratta. Speciellt när människor frågar vad som är så roligt och jag inte vet svaret. Livet? Omgivningen? Allt? Ingenting?

Skönt känns det i alla fall att ha såna dagar. Både snor- och bubbeldagar. Sätter balans på livet ändå, eller vad säger ni?

   

Jag har alltid tänkt att jag är född till att leva i en pessimistisk anda. Att jag lever för att hitta problem i allt. Ett negativt perspektiv. Men under de tre senaste veckorna, har jag mått bra. Kanske inte helt perfekt, det är bara jobbigt, men i grund och botten bra. Genom hela livet möter vi både små och stora hinder. De små kanske egentligen är de största. Som att det gör inte lika ont att få ett djupare sår, som att skära sig på ett papper. Det är papperssåren som svider till och som känns mest. Därför kan det göra jävligt ont att skära sig på en fem centimeters pappersark. Det är det såret som läker mest saktast, syns mest och som lämnar ett mest irriterande läkning.

Möjligt att de såren lämnar ärr men vår hud har en väldigt fin läkningsprocess, så med tiden kanske de försvinner helt. Jobbigt dock om man tror att man aldrig ska få se såret en gång till, men så skrapas skorpan upp igen och man måste tvinga gå igenom allt om igen. Varje dag. Hela tiden.

Kanske borde jag ta pappersarket och strimla ner det i små, små bitar. Lägga det i bensin och tända eld. Fast det skulle kallas för mord och jag är för world peace. 

Funderar starkt på om jag ska börja blogga här istället på min andra. Finns ett par läsare på den andra som jag absolut inte har lust att dela mina tankar, känslor och min vardag med. Kanske det här skulle vara en fräsch början på nåt nytt.

Jag är en bekväm människa av mig, men jag måste förnya mig hela tiden ändå. Uppdatera så att säga. Den andra bloggen har funnits ett par år nu. Kanske är dags att släppa taget. Gå vidare från allt det gamla, trots att det är roligt att blicka tillbaka emellanåt.

Ja, vi får se hur jag gör. Kanske, helt plötsligt, blir olat av mig och orkar driva båda men nä, så långt ska vi nog inte våga tänka