Var på minnesstund idag. Har bara träffat din mor två gånger, så artigt sade jag mitt namn och att jag beklagade sorgen. Hon tog mig i sin famn, kramade om och viskade i mitt öra "jag vet vem du är, han älskade dig väldigt mycket".

Sorg. Saknad. Smärta.  

Jag kommer aldrig, någonsin, att få träffa dig igen. 

Vaknade imorse och kände mig så otroligt ihålig. Det tog mig fem sekunder innan verkligheten slog till mig i ansiktet. Jag kan inte förstå. Jag vet inte om jag vill förstå. Den tomhet du lämnade efter dig, gör så fruktansvärt ont. Ingen kommer någonsin att kunna fylla den, och jag vill inte det heller - den platsen tillhör ju dig.

Ingen vänskapsrelation är den andra lik och bandet mellan oss två var unik. Genom bara vara där, lyste du upp min vardag. Du hittade mig när jag var förvirrad i mig själv, lät mig komma in till en trygg plats i ditt liv och hjälpte mig att bli starkare och tro på mig själv.

Så många interna skämt som ingen annan än du och jag förstod, kommer jag nu att få leva med ensam. Och jag kommer sakna våra konversationen som gjorde alla trötta i huvudet, eftersom vi bytte samtalsämne ungefär var tionde sekund. Jag kommer sakna dina rolling eyes och sarkastiska suck som du alltid gjorde när du tyckte att jag var fjantig. Jag kommer sakna våra djupa samtal om vilken sås som vad godast på vilken subwaymacka. Att du tillät mig att vara precis så som jag är. Din godhet. Ditt hjärta av guld. Dina tankar. Din humor. Jag kommer sakna din närvaro.

Saknaden, sorgen och tomheten kommer för alltid att vara oändlig och jag hoppas att du visste hur viktig du var för mig. Vet att vi aldrig uttalade dessa ord till varandra, men jag älskar dig!

Igår ringde upp en person för att fråga om jag ville gå på jobbintervju på onsdag (imorgon). Jag blev helt ivrig att jag inte är säker på tiden. Antingen sa hon halv tio eller tio och tretti. Fan. Så, ja, antingen ringer jag upp idag för att extrachecka eller så står jag där ute vid halv tio imorgon och kommer antingen i tid eller en timme för tidigt, haha. Ska tydligen vara en gruppintervju sååå... det lär vara fler där?

Nåväl. Väldigt glad blev jag i alla fall. Hoppas det går vägen. Är inte så nervös än, men det kommer väl imorgon. Är mer nervös för mannen som ska komma över idag och fixa vår värmepump. 

Men ååååh, jag orkar inte ha ångest! Den börjar komma krypandes nu pågrund av mitt jobbsökande. Det låter till och med så jävla lame i mitt huvud. För jag sitter och intalar mig själv att vad fan är det värsta som kan hända!? Att de ogillar mig? Blöööh, who the fuck cares? Men så bara blahiblah jag är värdelös och har ingen funktion i detta samhälle och jag kan lika gärna hänga mig nu... Fast jag ÄR viktig. Jag vet det. Men inom vilket område, ja, det återstår att se. Försöker visa mig lika stark och modig som alla människor i min omgivning. De kanske lyckas dölja deras bristande självförtroende bättre än jag, eller så är deras självförtroende på topp VILKET den ska vara för de är så jävla toppen - hela högen.

Om min ångest inte släpper kommer jag aldrig att bli frisk! Ja, nu snackar jag fysiskt. Blir liksom obehag i hals, tryck i bröstkorgen, magen tjorvar sig och hela vardagen sätts ur balans.

Vad faaaaaaan... 

Jag har suttit och letat jobb efter jobb efter jobb efter jobb. Har sökt ett par jobb nu på morgonen, skickat in intresseanmälningar samt blivit medlem på sjukt många olika sidor. Helt insane! Man känner sig faktiskt lite slut i huvudet av sånt här, tro det eller ej.

Några av jobb vill jag verkligen ha. De kanske inte riktigt passar mig sådär, men det är för goda ändamål och jag vill ha jobb som betyder. Som gör nytta. Men jag vet, jag är ung och ska inte kräva så mycket. Så, förhoppningsvis får jag svar av nån rekryterare, annars kanske jag måste stoppa en pistol mot huvudet.

NÄÄÄÄ, så dramatiska ska vi inte vara. Alla kan inte förstå sarkasm.

Anyway. Sitter här med en förjävla tandvärk. Visdomständer... Fattar inte ens varför de heter så? Kanske sitter visdom i våra tänder. Kanske måste vi genomlida smärta för att uppnå maximal visdom. Vet ej fan. Obehagligt är det i alla fall.

Funderar på att dra ut en sväng. Pallar inte sitta här. Eller jo, det gör jag, men skönt att dra in lite friskluft till lungorna och tänka på någonting annat än jobb.

Peace out, soldiers!

   

LMFAO igår var helt kalas! Är glad att min vän sa att hon ville se dem och att jag erbjöd sällskap. Så nu är jag besatt av deras låt I Am Not A Whore. Alltså, deras låtar är ju rätt... ja, de sätter sig på hjärnan i alla fall.

Sitter här just nu med världens träningsvärk från igår. Värken smög sig in redan igårkväll, men idag känns det fan värre. Ville inte gå upp imorse, att göra saker ta emot. Grym smärta! Å andra sidan känns det rätt bra ändå, för då vet jag att jag tog i igår och att musklerna fick kämpa på ett annat sätt.

Ett pass Zumba gick jag på i alla fall, men det var tungt. Ruskigt, jävla tungt faktiskt. Men vill man ha roligt får man lida pin, har jag fått höra.

Nä, vet inte ens varför jag skriver ett inlägg. Noll inspiration. Men kände att jag ville skämma bort er... eller nåt... hm. Natti på er :) 

Idag ska jag se LMFAO. Ska faktiskt bli spännande! Jag har bara hört två låtar av dem, men vem bryr sig? En konsert är alltid en konsert. Tråkigt bara för det extremfanet som inte fick tag i en biljett och sitter hemma och gråter, när jag går och är inte ens ett fan. Nåväl, life's a bitch and so am I.

Tränade skivstång idag för första gången i år. Svinjobbigt var det. Men ska man va fin får man lida pin, har jag fått höra. Bara att kämpa på tills blodet sprutar, haha. Ska jag gå friskvårdslinjen i höst måste jag börja pumpa muskler så att det känns en aning troligt att jag är en hälsosam människa av mig. Typ. Jag äter fortfarande halvdåligt faktiskt, men men. Går att ändra på med tiden förhoppningsvis. Eller så är det bara så att jag vill njuta av livet medan jag lever det.

Aja. Ska kleta på lite mascara och annat smink runt ögonlocket så jag ser någorlunda fräsch ut innan jag far in till storstaden. Blir nog så att jag kör på den här bloggen. Mmm, ja, det låter fint.