Som små, blodtörstiga parasiter har de satt sig fast på mitt psykiska välbefinnande. Små, irriterande snorungar. Äter upp min mat, lämnar disk, kastar inte sopor, ligger och slöar framför soffan. Jag vill inte ha dem här. Jag klarar inte av dem.

Om man kikar igenom mina inlägg, kan man tro att jag är en väldigt nedstämd typ, men jag är inte det - egentligen. Det är bara känslor och tankar som måste ut. Jag är glad. Jag ler mycket. Skrattar. Tycker att livet är roligt. Men när går runt och bär på stora bördor, och är omringad av människor som försöker slita sönder ens lycka i bitar, måste man ibland bara få skaka loss sig allt.

Någonstans.

Mitt fall blev här.

Här är jag anonym. Här är det ingen som känner mig. Här kan ingen missförstå som kan ge stora konsekvenser där ute i verkligheten. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter ungefär tre år träffade jag på A igen. På riktigt den här gången, ingen wannabe. Jag vet inte om ni vet, men jag berättade för honom för tre år sen att jag var intresserad av honom. Något som tydligen sitter kvar i hans minne, eftersom han flin...

Var på minnesstund idag. Har bara träffat din mor två gånger, så artigt sade jag mitt namn och att jag beklagade sorgen. Hon tog mig i sin famn, kramade om och viskade i mitt öra "jag vet vem du är, han älskade dig väldigt mycket".Sorg. Saknad. Smärt...

Jag kommer aldrig, någonsin, att få träffa dig igen. 

Vaknade imorse och kände mig så otroligt ihålig. Det tog mig fem sekunder innan verkligheten slog till mig i ansiktet. Jag kan inte förstå. Jag vet inte om jag vill förstå. Den tomhet du lämnade efter dig, gör så fruktansvärt ont. Ingen kommer någons...

Igår ringde upp en person för att fråga om jag ville gå på jobbintervju på onsdag (imorgon). Jag blev helt ivrig att jag inte är säker på tiden. Antingen sa hon halv tio eller tio och tretti. Fan. Så, ja, antingen ringer jag upp idag för att extrache...