För ungefär två veckor sen fick jag höra:

- Du kommer att dö ensam. Du kommer aldrig att hitta någon, för att ingen tycker om dig.

Sagt av en person jag tycker mindre om men som har haft en stor inverkan på mitt liv och jag vet att jag inte borde ta åt mig av det denne sa, men jag gjorde det. Det är lagt en prägel på mitt humör sedan dess. För det är min svaga punkt. Människor tror att jag inte tar åt mig så mycket av det som sägs, att jag tar allting lätt och låter alla tycka som de vill. Men även jag har känsliga punkter. Och rädslan av att aldrig hitta någon som tycker om mig för den jag är, är stor.

För några år sedan fick jag höra samma sak. Dock var denna person någon som jag tyckte väldigt mycket om. Som jag lätt skulle kunna ha gett mitt hjärta i dess händer. Fast där var det mer att jag var den mest sorgligaste och patetiska människa som denne hade stött på, och att ingen tycker om dig.

Efter det blev jag mer reserverad än vad jag redan var. Drog mig undan. Svårt att prata med nya människor. Svårt att lita. Rädd för att bli sårad. Att få höra samma sak igen när jag försöker förbättra mig och försöker bli mer framåt, är tufft. Extremt jobbigt faktiskt.

Och jag försöker vara stark. Försöker bearbeta. Försöker att inte låta orden printas in. Försöker att tänka på allt lyckligt och fint och vackert. Men det är svårt. För längst inom mig känns det som en sanning, det som de sa. I'm a freaking monster.